Hej Alla Kära.

Okej. Två veckor har gått sedan mitt fantastiska äventyr i Ghana.

Jag längtar tillbaka, redan.

Det jag saknar är framför allt människorna. De fina, ödmjuka, tacksamma, tålmodiga med framförallt kärleksfulla ghaneserna. När man kommer hem till ett kallt Sverige förstår jag varför vi skiljer oss så mycket från ghaneser, eller afrikaner för huvudtaget. Jag vet, man ska inte dra oss människor under samma linje och generalisera! Det har jag lärt mig i skolan, men jag struntar i det just nu.

Det här är min känsla. I Sverige bryr vi oss inte om varandra på samma sätt. Vi själva är viktigast. Vi strävar ständigt efter något nytt. Ett nytt hus, en ny bil, en ny tröja, en ny resa, ett nytt kök, osv. osv…

I Ghana har jag fått inse att kärlek är det allra viktigaste i mitt liv. Det är det jag blir lycklig av. Att vara med människor som ger mig kärlek är och kommer fortsätta vara det viktigaste i mitt liv. Kärlek, dvs. glädje med ett annat ord. Glädje och kärlek går hand i hand.

De människor jag fått träffa i Ghana har visat mig att tacksamhet och uppskattning gör livet så mycket enklare, så mycket ljusare och så mycket bättre.

Det är sällan vi inser hur bra vi faktiskt har det. I Ghana kunde ett barn bli överlycklig av att bara få en penna att använda i skolan. Visst skulle ett barn i Sverige kanske också bli glad, men inte på samma sätt.

Det lilla vi har uppskattar vi inte, vi uppskattar det vi inte har och när vi har det så lämnar vi det och går vidare till nästa strävan.

Det är lustigt. När jag är i Ghana så längtar jag efter falukorv, kaviar, mjölk, marabou, och allt sånt svenskt, men när jag är i Sverige så är det inte så speciellt längre. Visst, det är väldigt gott, men min längtan är inte lika stor, för att jag har det precis bredvid mig.

Samma sak gäller mina nära och kära. Det är först när jag är ifrån dem, jag inser hur mycket jag saknar dem och hur mycket de betyder för mig.

I Ghana märkte jag att människor lever mer i nuet. De njuter av det som finns här och nu och det är en fantastisk gåva att få göra det. Vi behöver inte tänka på vad som ska göras senare under dagen, imorgon, nästa vecka, nästa år, när vi istället kan ta till vara på det som vi har just nu. Försök göra det själva. Det är svårt, eller hur? Visst kan vi njuta men det går snabbt och vi återgår till våra vardagsbekymmer eller som många vill kalla det: i-landsproblem.

Vad ska jag ha på mig idag? Vad ska vi äta till middag? Vilken tapet på väggen ska vi välja? Ni vet.. sådana frågor som man tänker AHHH, jag kan inte bestämma mig.

Sådana problem märktes inte av bland människorna i Ghana. Kanske om jag vistats bland de allra rikaste, men det gjorde jag ju inte. Vi lever i överflöd och på grund av överflödet så får vi dessa bekymmer och beslutångest. Vi har för mycket att välja emellan och det är inte bra. Vi blir förvirrade av alla tusentals val vi står inför medan i utvecklingsländer som Ghana är val och möjligheter till och med för få! Om man bara kunde dela med sig, dela lika.

Ta bara exemplet att välja utbildning. I Ghana är det gratis och frivilligt att gå skola fram tills årskurs 9, sedan får man betala för den utbildning man vill gå. Det finns inget lånesystem som det gör i Sverige, så den som inte har pengar får helt enkelt inte vidareutbilda sig alls och har alltså inget att säga till om. I Sverige får vi välja precis vad vi vill. Vi får ta studielån och pluggar vi tillräckligt hårt kan vi välja vilken utbildning som helst. Mellan 100000000000 utbildningar och i Ghana står barnen inför val som – Är det ens någon idé att gå ut nian när jag ändå inte kan plugga vidare senare?

Vi har det bra i Sverige, ändå klagar människor dagligen, över småsaker som de egentligen kan ta itu med direkt. Vill vi byta jobb så går det, vi måste bara ha viljan. Ghaneserna har vilja, men det som saknas är pengar och möjligheter. Möjligheten att låna pengar finns inte, rikast är alltid först till kvarn, samma sak gäller sjukvård och tandvård. Jag säger det igen – Vi har det bra i Sverige.

När jag kom hem till Sverige var jag självklart glad över att vara hemma. Det är alltid en skön känsla att mötas av sina nära och kära, den friska luften och den underbara maten. Min mamma hade skickat ett välkommen-kort till mig där det stod – sörj inte det du saknar, glädjs åt det du har. Jag kunde inte hålla tårarna borta då. Jag intalar mig alltid själv när det är dags att säga hejdå- Don’t cry because it’s over, smile because it happened, men det slutar ändå alltid med att jag gråter.

Jag har fått vänner för livet i Ghana och det är alltid svårt att skiljas från dessa, eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Jag borde vara van sedan mitt utbytessår i Australien. Van att säga hejdå, men det är lättare sagt än gjort.

Jag har skrattat varenda dag i Ghana. Konstant. Varenda dag i Ghana har varit av glädje och kärlek. Så vill jag fortsätta min vardag i Sverige. Njuta av det som finns här och nu.

Jag är så tacksam för det här äventyret. Så tacksam för att Peace and Love lät mig göra detta. Ni förverkligade min stora dröm. Att vara volontär. TACK TACK TACK.

Tack också Projects Abroad för allt ni har lärt mig och alla fantastiska volontärer som jag har fått lära känna inom organisationen. Vi har haft så roligt tillsammans.

Det här är precis det jag ska fortsätta göra. Jag har funnit mitt kall. Att Resa och hjälpa människor med deras rättigheter.

Jag undrar redan vart mitt nästa äventyr bär iväg.

Tack till alla som har följt mig på min blogg.

Jag kommer fortsätta att lägga in lite inlägg här och där, så fortsätt gärna och läs.

Jag ska försöka fixa en sida som ni kan gå in på och kolla på alla underbara bilder jag har tagit, jag har ett par stycken på facebook men ni har ju inte alla tillgång till denna, så något bättre ska jag försöka fixa.

Tills vidare, På Återseende!

Hej allihopa. Här kommer lite sena inlägg som aldrig hann läggas upp i Ghana.

Under min sista vecka i Accra besökte jag ett barnhem i Nungua som hette New Life Orphanage. Jag har besökt barnhem tidigare och vet hur fantastiskt varje besök är, hur välkommen man blir på en gång och hur förälskad man blir i varenda unge. Jag skulle seriöst kunna ta med mig varenda unge hem, om jag fick. Jag har alltid haft kärlek till barn.

För mig så är barn det viktigaste att satsa på. Barnen är framtiden. Barn är barn. Barn behöver få vara barn. I länder som Ghana så får inte alltid barnen den uppväxt som vi svenskar är så van att alla ska få. Barnen har inte alls samma frihet att leka, utan får tidigt lära sig att hjälpa till hemma. Bara att bära saker på huvudet är något barnen lär sig redan vid 2-3 ålder!

Barnen i Ghana är kanske de gladaste jag mött. Besöket på barnhemmet i Nangua blev ett möte med 40 sprudlande busungar. När jag kom in på barnhemmet sprang det två småflickor fram och skulle genast fläta mitt hår, pussa på mig, krama mig, hålla min hand och när de såg att jag hade en kamera blev de totalt galna. Inte bara de två, utan ALLA. They went nuts! ah! Jag har aldrig sett någon fascineras av en elektrisk pryl så mycket som här nere, speciellt kameror. En Kamera är en magisk uppfinning och jag tror att barnen förundras hur man kan fånga någon på bild och se det direkt efter.

Jag hade med mig två  stora kassar med kläder och jag måste säga att det känns så mycket bättre att ge iväg kläder och se vilken nytta den kommer göra annat än ge bort kläder direkt till en välgörenhetsförening eller liknande. Det gör ju självklart också nytta men det är en helt annan sak när man får ge iväg det själv!

Barnhemmet New Life visade sig vara ett riktigt mysigt ställe och över förväntningarna. Ägaren, Mr Hulue, sov tillsammans med de 40 barn som bodde där. En passionerad man som verkade ha en stark ambition att hjälpa barn i nöd. Tillsammans med andra hade han lyckats bygga upp en skola i närheten där barnen fick gå och lära sig grunderna. Det som saknades i skolan var däremot utbildade lärare. Därför kommer flertalet volontärer dit årligen och lär ut barnen det de behöver kunna.  På barnhemmet hade alla varsin säng. Toalett och Dusch var nästan som svensk kvalité och stora lekytor fanns tillgängliga.

Det blev mycket bus och spring för mig den dagen. Barnen var efter mig varenda minut. Jag hade till och med svårt att lämna dem. Jag förundrades över deras enorma glädje till livet. Den glädjen hittar vi inte ens i barnen i Sverige, där vi egentligen har det så mycket bättre ställt. Jag tror att det har något att göra med att vi inte glädjs åt det vi har, utan ständigt strävar efter det vi inte har. I Ghana lever människorna verkligen i nuet och det syns så tydligt bland barnen speciellt. Ett gott skratt förlänger livet och det spelar ingen roll hur lite man äger och har, man kan ändå vara glad och lycklig för det som finns här och nu.

New life Orphanage har en ljus framtid. Barnen får ständigt donationer från andra och så länge mr Hulue tar hand om barnen, så kan de känna sig trygga.

Hej alla kara!

Ojoj, min resa borjar verkligen narma sig sitt slut och vissa dagar kanns det som att jag ar redo att aka hem medan vissa dagar far mig att borja grata. Ni vet hur det kanns? Blanadade kanslor. Det var precis samma sak da jag var utbytesstudent. Man kanner lattnaden att komma hem till nara och kara igen, till SVENSK MAT, SVENSK LUFT och allt det andra underbara med Sverige (dock inte kylan i norrland!). Jag har verkligen lart kanna helt fantastiska manniskor. Fantastiska volontarer som brinner for att hjalpa andra, precis som jag.

Det finns skillnader som jag kan se mellan volontarer har nere dock. Vissa av oss aker hit for att fa en merit i sitt cv, det andra ar inte sarskilt speciellt, huvudsaken jag far ett bra jobb da jag kommer hem. Det later kanske overkligt, men sanningen ar den att vissa volontarer aker hit for att de maste.  Det andra ar ovasentligt. Jag maste saga att jag blir forbannad pa manniskor som kommer hit for den anledningen. Att vara volontar handlar inte om det. Att vara volontar handlar om att frivilligt stalla upp pa arbete, inte for att man maste, utan for att man vill. Man vill paverka och forandra utan att kanna sig tvungen till det.

Ska man lyckas som volontar sa maste man ha intresset till det, annars ar man ingen volontar. Beroende pa vad arbetet innebar maste man ha vissa erfarenheter. I mitt volontararbete har det varit extra viktigt att vara oppen, sympatisk och forstaende. Jag har fatt hora pa berattelser som beror pa djupet under min tid som volontar. Manniskor som blivit slagna, valdtagna och diskriminerade. Berattelser som man inte riktigt vet hur man ska ta stallning till for att man inte kan forestalla sig hur det kanns.

Det ar latt att aka ivag som volontar men att vara en innebar sa mycket mer an att bara aka ivag. Man maste tro att allt ar mojligt, det finns losningar till allt. Jag tror pa en battre varld och det kommer jag alltid att gora. Det finns alltid plats for forandring, det galler bara att tro det sjalv. Be the change you want to see in the world. Det ar det ratta for volontarer.

Igar var jag till en av Accras storsta marknader, Makola market. Dar finns allt en tjej kan tankas vilja ha, speciellt om man heter Anna Olofsson.  Jag besokte ett stand med tyger dar en gammal kvinna jobbade. Hon fragade mig vad jag gjorde i Ghana och jag berattade for henne vad jag gjorde och hon fragade mig om jag kunde hjalpa henne med sin son. Hennes foredetta man hade lamnat henne och vagrade bry sig om sin egen son. Jag gav henne mitt nummer och forklarade vad som var bast att gora. I Ghana kostar det tusentals kronor att fa tag i en advokat och darfor erbjuder Human Rights office medling mellan inblandade, gratis, sa att folk ska slippa dessa enorma kostnader, for folk har ju anda inte rad till det. 

 Trots att jag inte jobbar pa kontoret langre sa kandes det viktigt att hjalpa henne och jag maste saga att jag alskar att vara spontant hjalpsam mot andra manniskor och man ger sa mycket tillbaka till sig sjalv.

Jag hoppas kunna fortsatta som volontar under resten av mitt liv efter den har resan. Sjalvklart vill jag tjana pengar men jag tror att varlden blir battre om alla vill och forsoker hjalpa till. Man behover inte aka via organisation till Ghana och jobba for manskliga rattigheter, det enda som kravs ar att man frivilligt gor nagot for nagon annan och att man gor det for fred och karlek.

Det har ar Paul, var tradgardsmastare, tekniker, elektriker, rormockare, tvattare, vakt, hundskotare, ja alltiallo kan man saga.

Paul bor( dvs Sover!) utanfor huset varje natt. Han har jobbat tre manader hos min vardmamma Mary. Han far en dag ledigt i veckan, sondag. Sondag ar den allmanna vilodagen har och nar Paul ar ledig aker han hem till en van och sover dar, sedan kommer han tillbaka och jobbar igen.

Paul gick 13 ar i skola och har en utbildning som elektriker och tekniker, men hans jobb hemma i huset kan besta av vad precis vad som helst. Det ar alltid Paul som oppnar dorren till oss da vi ar ute sent pa kvallarna. Om nagot ar sonder sa gar Mary till honom direkt. Han fixar allt. Forra veckan satte jag mig ner bredvid min danske van Toke och hela sangen brakade samman, ganska pinsamt, men jag gjort ju inget fel. Sangen fixades pa nolltid av Paul. En riktig arbetsmyra skulle jag vilja kalla honom.

Igar spenderade jag tre timmar pa formiddagen av att tvatta en hel del klader, bade mina och Caras(min rumskompis). Han larde mig tekniken att fa bort smutsen fran kladerna och jag maste saga att det var en riktigt mysig upplevelse. Jag fick ocksa ova att sedan bara kladerna pa huvudet, vilket jag tyvarr inte orkade, maste trana upp mina muskler kring halsen forst.

Att tvatta for hand ar nagot som afrikanerna trivs med. Kladerna blir skinande rena och kvaliten pa kladerna haller langre, dessutom ar det ju battre for miljon. Proceduren ar simpel. Vanligtvis anvander man tva hinkar. En hink for att ha kladerna i och en att tvatta dem i. Sa fort vattnet blir smutsigt byter man det till nytt och fyller pa med lite tvattmedel. Jag sag ut som en smurf efterat efter allt gnuggande men det var helt klart vart det!

Paul har sin fru och sitt barn i norra delen av Ghana och traffar dem nagra ganger per ar. Varje manad skickar han en del av sin lon till sin fru och resten handlar han mat for. Han forsoker spara en andel varje manad sa att han kan fa rad att hyra ett rum i narheten av huset, men med 120 cedis per manad kommer man inte langt med sparande. 120 cedi motsvarar ca 600 kronor. I Sverige ar detta vad man far pa en 50-75% arbetsdag, ganska sjukt. Nog for att priserna ar betydligt lagre har i Ghana sa ar det sjukt lite att leva pa.

Jag har pratat med Paul ganska mycket under min veckor i huset och jag maste saga att han ar en manniska att beundra. Trots han situation sa jobbar han sa hart och flitigt varje dag for att han en dag ska kunna flytta ihop med sin fru och sitt barn. Han har hoppet men han vill inte jobba kvar hos Mary. Sa fort han far pengar till ett rum ska han flytta och skaffa sig ett battre jobb. Att se hans ambition till sitt jobb for den lon som far ar helt makalos. Hur kan man stalla upp att jobba for en sadan graslig lon? Svaret ar enkelt. Paul jobbar for karlek. Han jobbar for att det ska bli battre och jag hoppas av hela mitt hjarta att han lyckas med det han vill i livet.

Jag ar fascinerad over hur man kan ha en relation pa avstand och bara ses nagra ganger per ar och anda fa det att fungera. Okej, relationer i Afrika ar annat an relationer i Sverige, men den karlek manniskor har for varandra har ar oandlig. Karlek overvinner allt, sa lange man har det, sa finns det mening med livet, precis som det gor for Paul.

Jag onskade att det fanns fler som Paul.

Med samma hjarta och samma hopp for framtiden.

Fred och Karlek till er alla!

Hej, och ursakta min franvaro fran bloggen! Jag trodde jag skrev ett langt inlagg i mandags men marker nu att inlagget inte finns pa min sida. Sa synd nar jag hade skrivit ett langt inlagg.

Som kanske inte alla vet sa stannar jag tva extra veckor har. Anledningen ar mest for att jag vill ha lite egen tid att uppleva landet, vilket jag inte har tid for under jobbdagarna, de ar sa sjukt intensiva! Jag hade min sista arbetsdag i fredags och det kandes valdigt markligt, tiden har gatt sa snabbt och visst har det varit otroligt givande. Jag har lart mig mycket, men det ar fortfarande bitar som jag onskar att jag kunde, men som det tar flera manader att lara sig. Jag har ju som sagt fran borjan ingen utbildning och har lart mig att skriva rapporter, ta del i medling mellan tva eller fler, intervjua ghaneser I Accras byar, halla i presentationer om manskliga rattigheter for bybor och elever. Mycket av tiden pa kontoret gick at att forbereda presentationer och gora undersokningar, analysera olika situationer.

Jag har fatt inse under min tid pa Projects Abroad Human Rights Office, att forandring sker inte med att knappa fingrarna i ett utvecklingsland, utan forandring tar betydligt langre an sa. Jag tycker att min roll som volontar har varit betydelsefull i alla fall da jag har fatt upplysa manniskor om vad som ar viktigt for dem. Jag har gett dem mening i livet, vilket vi alla behover.

Hade jag fatt gora nagot annorlunda an detta hade jag forsokt organisera allting sjalv, for Projects Abroad jobbar inte framst for valgorenhet, utan for att gynna sitt eget foretag och sina anstallda. Jag skulle vilja saga att Projects Abroad ar mer lite av en turistfirma, snarare an valgorenhetsorganisation. Men jag hoppas i framtiden att det blir andring. Jag har lamnat mina synpunkter och har aven deltagit i en intervju om vad jag tycker om deras organisation. Deras personal ar helt fantastisk, inget att klaga pa, speciellt har nere i Ghana. De brinner verkligen for sina jobb och alskar att traffa nya volontarer och vill veta allt om deras hemland. Det enda jag vill andra pa ar gynnsamheten inom organsiationen. Projects Abroad jobbar med projekt over hela varlden och visst hjalper de manniskor men de stora intakterna som betalas in for fran varje volontar, gar direkt till organisationen, inte till projekten i sig.

Sa om jag hade fatt gora nagot annorlunda hade jag akt ivag sjalv och gjort min egen grej hela vagen, men hur latt ar det nar man inte har nagon kontakt eller kunskap? Darfor ar det val en fordel att aka med en organisation. De kan visa dig allt och du tillhor nagot och du lar dessutom kanna volontarer fran hela varlden.

Jag maste saga att jag ar otroligt tacksam for alla fantastiska manniskor jag har fatt traffa och alla liv jag har fatt vara med att paverka och jag hoppas att mitt budskap har gatt ivag till dem alla. Min sista dag pa Human Rights Office spenderades pa Accra High school dar vi undervisade elever(aldrarna 14-18) om deras rattigheter. Vi inledde diskussioner och forsokte ta reda pa hur mycket de visste om sina rattigheter. Forvanad var jag, da jag insag att flertalet av eleverna visste mer an de bybor som vi haft intervjuer med tidigare.

Kanske ar det for att fragor angaende manskliga rattigheter inte uppmarksammades pa samma satt som de gor nu. Det var inte lika viktigt forut. Det viktiga var att man skotte arbetet hemma, skaffade sig mat for dagen, brydde sig om familjen, inte vilken kunskap man hade.

Jag har markt under min tid har att kvinnor vet otroligt lite om sina manskliga rattigheter. De accepterar sin roll som under mannen och har ofta ingen utbildning alls. I en av byarna vi var till berattade en forsamlingsansvarig for sin kommun att kvinnor har helt enkelt inte tid till utbildning. De jobbar alldeles for mycket om dagarna att de inte hinner tanka pa annat an barnen, hemmet och maten. Vi kom fram till en lysande ide att vi i framtiden ska starta upp en gratis skola till drabbade kvinnor i Accra. En skola som kvinnor kan ga till pa kvallarna, da jobbet har lugnat sig, med villkor att mannen lovar att skota hemmet. Hur projektet kommer utvecklas inom PA vet jag inte, tmen jag hoppas att de lyckas, synd bara att det tar sa lang tid. Jag hade vela se forandring har och nu, men man maste vanta, sa ar det bara.

I helgen som var akte jag ivag med ca 25 st volontarer till Cape Coast, langs Ghanas kust. Cape Coast ar nog det kandaste resemalet i Ghana och det finns mycket att se. Under kolonialtiden var Cape Coast centralpunkten for slavhandel. Har fraktades slavar ut och togs emot. Jag besokte under helgen tva slott dar slavarna var fangslade. Om jag far beskriva hur det kandes sa var det ungefar som att kliva in i ett koncentrationslager. Tranga ytor och bedragliga rum. Man blev rent av frustrerad att se allt, men pa nagot satt sa var det viktigt. Man fick en helt ny forstaelse pa hur morkhyade behandlades en gang i tiden och det ar verkligen helt absurbt att farg spelade sa stor roll forr.

I Cape coast kunde jag ocksa njuta av deras fantastiska strand precis dar vi bodde. Havet i Ghana ar obeskrivligt. Vagorna ar enorma, sa man far vara forsiktigt, men vattnet, ar sa ljuvligt att bada i. Langs stranderna i Cape Coast badar ghaneiska barn tillsammans med turisterna. Jag blev forvanad over deras karlek till vi obronis(Vita) da de faktiskt hangde efter en som ett plaster. Jag slumrade till pa stranden och vaknade upp av att fyra barn lag bredvid mig. Inget tiggande, utan bara karlek. Nar man promerade langs gatorna kom barnen springandes efter en och sjong: OBRONI< HOW ARE YOU< IM FINE, hahaha. SA himla sott! Jag onskade att jag hade spelat in det, men just da hade jag ingen videokamera.

Pa lordagen gjorde vi ocksa en utflykt till ett krokodilcenter som fodde upp krokodiler. Jag blev overraskad att se deras tamhet da jag gick forbi en krokodil utan att marka det! Den bara lag den, rorde sig inte och jag hoppade till, men ingen reaktion alls.

I Cape Coast kryllar det av turister sa det ar en av de fa stallerna har dar folk verkligen kan ta betalt. Bara att passera ett omrade i Cape Coast skulle bekostas med nagra cedis.

Av den tid jag har fatt spendera i Ghana har jag fatt inse vilka stora kontraster det ar mellan rika och fattiga har. I omradet dar jag bor, i Dzowulu, lever rika och fattiga bredvid varandra. Barn, kvinnor och man som sover pa gatorna hittar man lite var som helst och sa far man syn pa de som ar sa rika att det nastan blir pinsamt. Jag som ar fodd och har bott i Sverige nastan hela mitt liv tycker det ar skammligt att det ska vara ett sadant stort mellanrum. Kanske ar det for att i Sverige ar allt sa “lagomt“. Visst ser man klasskillnader och orattvisa I Sverige ocksa, men det gar inte att jamfora med ett utvecklingsland! Nar man kommer till ett sadant land som Ghana vill man inte utmarka sig, man vill inte visa hur rik man ar, hur bra man har det motfor dem, eller pa nagot satt forsoka visa sig storre an nagon annan. Vem vill det egentligen?  

Har i Ghana handlar det stora gapet om girighet och makt.  Manniskor vill visa sig storre an andra och framhava sin makt sa gott det gar. Det ar viktigare an att alla lever i ett jamstallt samhalle. De fattiga saknar dessutom kunskap om vad som ar ratt vilket leder till att de accepterar sin roll i samhallet, med ingen makt och vilja alls. I Ghana ar det frivilligt att ga i skola, men tyvarr haller manga foraldrar sina barn hemma under dagarna, eftersom de inte ser viktigheten med utbildning.  Det har ar ett av Ghanas storsta problem och som volontar for manskliga rattigheter forsoker vi nu i flertalet byar utanfor Accra, att oka medvetenheten om manskliga rattigheter och fa byborna att inse hur viktigt det ar med utbildning. Utbildning ar nyckeln till framgang.  

Allra viktigast ar det att foraldrarna inser det. Barnen ar framtiden men utan foraldrarnas tillatelse att ga i skolan, kommer samhallet att fortsatta vaxa langsamt och Ghana kommer forbli ett utvecklingsland.

Under veckan som varit har vi jobbat pa mycket intressant projekt som kommer utvecklas sa smaningom. Vi aker runt till byar runt om I Accra och fragar forsamlingsmannen i varje by vad deras storsta problem ar. En forsamlingsman ar den huvudansvarige for sin by och ser till att saker och ting fungerar som de ska. Den personen valjs av byborna.  

An sa lange har vi varit till sex byar och har annu nagra kvar. Nackdelen med projekten ar att de loper sa lange att man aldrig hinner fullfolja sina projekt ordentligt, utan nasta volontar tar over nar jag aker hem. Hur som helst, de intervjuer vi gjorde visade sig ge precis det resultat vi forvantade oss. I nastan alla byar saknade byborna utbildning, vilket ar huvudanledning till all vald och misshandel som forekommer. En av forsamlingsmannen berattade ocksa att de hade ett stort behov av att fa tillgang till rent vatten, vilket de flesta byar i Accra inte har nagot problem alls med.  Sa vi blev alla ratt chockade nar han berattade om alla vattenrelaterade sjukdomar och att vatten var deras storsta problem. De hade inte ens nagon fundering pa manskliga rattigheter utan det viktigaste for deras omrade var att fa rent vatten. Efter intervjun bestamde vi oss att hora oss for om vi eventuellt kunde starta upp ett byggprojekt, vilket givetvis inte vi kommer att skota, men de byggprojekt som Projects-Abroad driver kan forhoppningsvis hjalpa till.

Vid nasta mote med dessa forsamlingsman kommer de att samla byborna och vi kommer forbereda aktiviteter for dem, barn som vuxna och hoppas kunna utbilda dessa manniskor sa gott vi kan.

Jag har inte fatt uppfattningen att folk tigger sa mycket, annat an vid stora folkmassor, dar man far akta sig for de flesta. Ghaneser visar( enligt min uppfattning ) mycket respekt till oss Abronis( Vit person, foreigner, framling). De inleder inte samtal i onodan, de tittar inte pa dig forran du ler at eller tittar pa dem. Det kallar jag respekt. Jag vet att man inte kan dra ett folkslag under samma streck eftersom vi ar sa otroligt olika aven om vi kommer fran samma land, men jag vill anda dela med mig om hur jag uppfattar manniskorna har.

Ghaneserna har varldens basta humor. Man kan fa dem att skratta at allt och ingenting och de skamtar om precis allt. Ghaneserna pa kontoret dar jag jobbar far mig alltid pa gott humor, likasa taxichaffisarna(forutom da de brakar om pengar) och alla forsaljare. Man far dock vara forsiktig med att ge ut sitt nummer. Jag som har en tendens att vara for snall ibland och har valdigt svart att saga nej, gjorde misstaget och gav nagra skolbarn mitt nummer. Dagen efter fick jag ungefar 10 samtal fran olika barn, varav alla ville bjuda hem mig till deras hem och ”bli min van”. Nar ghaneser fragar om de kan bli din van sa betyder det antingen att de vill gifta sig med dig, dejta dig, eller vara med dig konstant! Jag har nu lart mig att jag tar deras nummer istallet for att ge ut mitt egna, det ar smartast sa. Jag ar glad att jag ar brunett och inte blond for har slanger de sig over dig om du ar blond, jag har redan fatt nagra frierier och kan tanka mig att det hade varit fler om jag varit blond.  

Ghaneserna ar i overlag valdigt religiosa. Gud ar deras forebild. Det gar inte att jamfora en kristen I Sverige med en kristen i Ghana. Gud betyder allt for dem och nar man aker runt i Accra ser man skyltar om gud lite overallt. Nagra doper sina frisorsalonger, kladaffarer, mataffarer efter Gud. Taxi- och tro-tro-chaffisarna har nastan alltid nagon slags religios  symbol, vanligast ar kristen, katolsk eller islamsk. I Ghana ar manniskor stolta over sin religion och det ar nagot man talar oppet om. Min vardmamma ar kristen och gar till kyrkan varje sondag. Jag har annu inte lyckats vara hemma pa en sondag morgon, men innan jag aker hem ska jag forsoka hinna med en gudstjanst. Jag har hort att det ska vara valdigt intensivt och annorlunda motfor en traditionell gudstjanst i Sverige, sa det ska bli intressant att fa uppleva.

Ghanas handel far mig att tappa hakan. I Ghana behover man inte shoppa i affarer, ga runt i marknader, utan om man vill, sa kan man kopa ALLT fran en taxi eller en Tro-Tro. Och nar jag sager allt, sa menar jag verkligen allt. Telefoner, cd-skivor, inredning, smycken, dorrklockor, mobler, toalettartiklar, kameror, skolmaterial, brandlarm, paraplyn, klader, medicin, glass, vatten, ja, verkligen allt du kan forestalla dig. Jag far alltid ett leende pa lapparna da jag ser kvinnor barandes pa krukor pa huvudet fyllda av varor och samtidigt fylls jag av en beundran av hur de klarar av att halla upp dem sa statligt. Att bara krukan pa huvudet ar for ghanesiska kvinnor nagot man far lara sig som liten, alla kan det. Det ar som varldens naturligaste grej att stoppa flera kilon pa huvudet och traska ivag utan att oroa sig over att tappa det man har pa huvudet. Barnen knyter de fast runt midjan sa att de hanger pa sin mammas rygg och sover. Det ar vackert att se och jag kan inte sluta fascineras av dem. 

Som i de flesta utvecklingslander sa sitter konsrollerna fast pa sin plats som de gjorde hos oss for hundra ar sedan. Mannen gor karriar och kvinnorna ar hemma med barnen och skoter hushallet. Det ar valdigt ovanligt att se en kvinna kora bil i Ghana, men det forekommer likaval som att kvinnor arbetar, men mannen ar i stor majoritet.

Trafiken i Ghana har jag redan forklarat for er, den ar kaosartat och allt tar 10000 ganger langre tid an vad det gor hemma i Sverige. Det som fascinerar mig i trafiken ar vilken kolossal variation det finns mellan bilar i Ghana. Vissa har STORA, FETA bilar medan vissa aker runt med skruttbilar som nar som helst kan ga sonder. I de taxibilar och tro-tros jag fatt aka i, har endast 2-3 st haft sakerhetsbalte och for mig som nyligt har tagit korkort kanns det helt vansinnigt! Men har finns inga regler och det ar bara att acceptera. Det tog mig en vecka att forsoka slappna av men fortfarande kan jag fa skrackkanslan att jag kommer do da de flesta kor som idioter. Pa vag mot jobbet en morgon skulle taxichaufforen kora in mot kanten och slappa av oss och korde ratt ner med hoger framdack i en ranna. Som tur var drog han pa gasen ordentligt och lyckades ta sig upp nastan direkt, men det var gode laskigt.

Vagarna i Ghana ar inte de mest utvecklade och langs sidorna finns det hal som leder till avloppen. Dessa hal eller rannor som man ocksa kan kalla dem, ar ibland tackta med stora stenar som har en tendens att flytta sig. Sa man far vara forsiktig varje gang man gar pa dem och luta ena benet pa stenen for att se om den ar stabil nog. An sa lange har jag inte ramlat i nagot av rannorna men jag har daremot tappat solglasogon och ett armband som jag inte varit sa sugen pa att ta upp. 

Vagarna ar oftast guppiga sa det ar dessutom omojligt att sova i en tro-tro eller taxi, det gar verkligen inte att kanna sig bekvam! Pa nagot satt sa gillar jag det i alla fall, speciellt att sitta i en tro-tro. De far mig att kanna mig som en riktig ghanes och jag kommer sakna dem nar jag aker hem. Det ar sa lustigt varje gang de stannar vid vagen och ska plocka upp folk. De har en speciell ton som far de att lata som faglar, typ krakor. Det ar alltid minst tva personer som jobbar i en tro-tro. En som kor och en som tar betalt och slapper in folk. Han som slapper in och tar betalt ar den som ocksa ropar efter folk langs gatorna for att fa fler passagerare. Jag ler lika mycket varje gang. Nar vi ska in till Accra centrum ar det enda du hor – CRAA, CRAA, CRAA, eller tilll Dzowulu dar jag bor, da ropar dem– Dwo Dwo Dwo. Jag har spelat in detta och kommer att lagga upp video nar jag kommer hem sa ni far hora hur lustigt det faktiskt later.

Jag aterkommer med bilder sa snart jag bara kan. Jag ska ocksa forsoka forlanga min resa har till tva veckor till sa jag far tid till sant jag inte hinner under vardagarna.

Hoppas allt ar bra dar hemma!

FRED OCH KARLEK TILL ER ALLA

Hej allihopa!
Nu har jag andrat storlek pa bilderna sa jag antligen kan borja ladda upp bilder pa bloggen, for jag vet hur mycket ni har tjatat pa mig men tro mig, pa de tva veckor jag har varit har har jag lyckats ta over 500 bilder! Detta kommer givetvis vara tre, fyra ganger mer i slutet av mitt aventyr, sa oroa er inte, bilder kommer.
Jag tankte i det har inlagget skriva lite om maten i Ghana. Som ni sakert forstar ar maten inte att lita pa som man kan gora hemma. Jag fick oturen att fa magsjuka forra veckan efter att ha atit nagra tuggor fisk till lunch precis bredvid vart kontor. Jag forstar fortfarande inte varfor jag valde att ata det, men man lar sig av sina misstag.
Hur som helst. Maten i Ghana ar helt fantastisk. Det som utmarker den mest ar alla kolhydrater som ghaneserna stoppar i sig. Kolhydrater ats i mangder och i stora stora portioner. Jag holl pa att smalla av da jag fick min forsta portion mat hemma hos min vardmamma. 5 ganger sa mycket ris som jag orkar ata plus ett stort lass med biff. Jag forsokte sa gott jag kunde och har annu inte lyckats att deras enorma bautaportioner.
Under min forsta introdag, tog Martin fran Projects-Abroad med mig till en ghanesisk restaurang och jag fick prova pa de mest kanda specialiteterna och lara mig konsten att ata med hogerhand, vilket inte alls ar sa svart som jag trodde. Har i Ghana ater manga med bestick och med handerna beroende pa vad det ar for mat. Det ar viktigt att komma ihag att vansterhanden i Ghana ar den man torkar rumpan med, den far man inte anvanda vid maten annat om man ater med bestick.
De ratterna som Martin introducerade for mig var:
1. Fufu: En valdigt vanlig matratt i Vast och Centralafrika. Fufu gor man tillsammans med kassava(maniok), jams, ris eller kokbanan(plantains pa engelska) genom att koka och blanda dessa till en massa. Det ser inte sa aptitligt ut, men det AR jattegott.
2. Red Red: en av mina favoriter. Kokbananer och Bonrora. Plantains som kokbananerna kallas pa engelska, steker man eller friterar. Riktigt gott for de som gillar bananer.

3. Jallof / Ris : En av huvudratterna i nastan varje maltid. Ris som tillagas tillsammans med biff- eller kycklinggryta.
De matratter jag har fatt av min vardmamma ar givetvis ovanstaende. Hon ar en

fantastisk kock och blandar western food med ghanesisk. Hemma hos henne ater jag mycket nudlar, fisk, ris, potatis och korv. Till lunch far vi antingen kakor(perfekt for mig som alltid varit ett kakmonster), plattar eller en tonfiskmacka, men det slutar

oftast med att vi gar och ater nagot extra i alla fall. Det finns matstallen lite har och var i Ghana.
Priserna varierar. Dar jag kopte fisken och blev sjuk betalade jag 1 cedi vilket ar 4,5

kronor. Men oftast gar lunchen pa mellan 3-5 cedi, vilket ar 15-25 kronor, valdigt billigt. Det ar minst sagt vart det att spendera nagra extra kronor for att slippa magsjuka, tro mig. Pa restauranger i Ghana ar det generellt satt mycket dyrare.

En middag ligger mellan 8-25 cedi. Sa priserna varierar ordentligt men i overlag sa ar allting sjukt billigt!

Ghana har aven sin egen ol, vilket jag blev ratt paff over. STAR heter den och den ar faktiskt helt okej, jag ar ju ingen oldrickare men den ar faktiskt helt okej.

De har ocksa en alkoholfri ol som heter Malta, ingenting for mig vill jag lova, men jag ar glad att jag provar pa det som finns.

Ghana har nagot som heter Fan-Ice, Choco-Ice, yoghurt-Ice och det ar frusen glass i plastpase. Fan-ice ar vaniljglass och choco-ice choklad(smakar precis som frusen

oboy!) och yoghurt-ice ar med jordgubbsmak. Riktigt mumsigt vill jag lova!

Fan ice

Hoppas allt ar bra!

Hej Alla Fina!

Forra helgen var jag och reste Nordost om Accra med tva brittiska killar, ocksa volontarer fran Projects Abroad. Eftersom vi bara far helgerna lediga sa vill jag verkligen passa pa att resa varenda helg eftersom jag bara ar har en manad och ingen av resterande volontarer skulle dit sa det blev bara vi tre, men battre det an att aka sjalv ! Britter ar dessutom sa himla trevliga och bada tva hade den dar harliga brittiska accenten och en av dem ser ut som Billy Elliot! Vi akte iaf med en Tro-Tro, vilket ar det vanligaste sattet att fardas pa har i Ghana. Det ar sjukt billigt, en cedi att aka 1 timme, vilket ar typ 4,5 kronor! Det gar inte riktigt att jamfora priserna har nere, jag ska gora en lista at er och jamfora hur billigt det ar. totalt tog resan ca 6 timmar for att det var fredag och kvall. Da tar namligen allting 1000000 ganger soligare an vanligt. Vi stannade pa ett stalle som kallas Wli som har det storsta vattenfallet i hela Vastafrika. Jattevackert! Men ack sa jobbigt det var att klattra, jag ar inte direkt den mest valtranade, men jag klarade det. Rory och Wiqas som jag akte med fick puscha mig flertalet ganger da jag var nara pa att ge upp. Vi hade en guide som guidade oss hela vagen upp mot vattenfallet och totalt tog det ca 2 timmar att komma dit. Vandringen bestod av 1,5 timmes klattring uppat och 30 minuters klattring nerat. Sjukt laskigt i mina sandaler, hade inte direkt de basta skorna for att klattra men jag klarade det galant. Min kropp kokade av varme och befrielsen att fa se ett sadant vackert vattenfall var helt fantastiskt, alla bara slangde av sig kladerna och hoppade sig i. Vandringen tillbaka kandes in princip ingenting trots att det var samma stracka och det var lite lustigt, men jag tror det var for att jag VISSTE hur langt det var tillbaka. Jag var alltsa beredd pa det, vilket jag inte var pa ditvagen. Dagen efter var jag lagomt om vill jag lova.

Ett tips som alla borde gora om ni nagonsin far chansen att aka till det vackra landet Ghana. Besok sma byar och beger er ut fran storstaderna, for det ar dar ni traffar och lar kanna de ”riktiga” ghaneserna. Ghaneserna ar enligt mig, de roligaste och vanligaste manniskorna som finns. Vart man an gar sa mots man av ett leende, speciellt av barnen. Barnen i Ghana ar helt underbara och jag vill ta hem dem alla till Sverige. Nar vi besokte Wli pa lordagen fick vi uppleva det mest fantastiska jag varit med om. En suveran trumshow med bara barn! Vi blev inbjudna spontant fran gatan dar vi bodde fran tva sota flickor. Det var helt fantastiskt! Jag kan inte beskriva det med ord. Den rytm och kansla som barnen har for musik i Ghana ar ovarderligt. Den gar inte att jamfora med nagot jag sett tidigare. Jag fullkomligt alskade det och var gode svettig da aven jag fick dansa med mina african moves ordentligt, haha!

Pa sondagen besokte vi the Monkey Sanctuary, som ligger precis nedanfor Wli. Annu en vandring i Afrikas fina regnskogar. Denna vandring var daremot inte uppat utan pa vanlig mark, tack godegud for min traningsvark var inte att leka med. Vi kopte med oss bananer pa vagen och kom till ett stalle i skogen dar det kryllade av apor. Vada for apor? Jo, nunnemarkatta och husarapa, haha. Riktigt energiska apor som hoppade pa oss direkt da dem sag att vi hade bananer. Jag har ju alltid varit lite av en apfreak so for mig var detta en riktigt haftig upplevelse. Bananerna forsvann snabbt och jag tog sakert 100 bilder pa bara apor! Jag tycker det ar sa fascinerande med vilda djur och annu roligare ar det med djur som vi inte har i Sverige. Apor ar sa lika oss manniskor, det var sa haftigt att se den skala en banan t.ex. De gjorde det exakt som vi skalar den, fast mycket snabbare da.

Jag vet att ni saknar bilder pa bloggen men det ar svart att fa upp dem. Bilderna ar for stora for bloggen, men nu pa mandag ska jag fixa formatet pa dem sa jag kan satta in bilder i varje inlagg.

Nu i helgen aker jag till Ada Foah, som ligger langs Ghanas kust, ungefar tre timmar harifran, sa jag kommer inte blogga forran pa sondag. Vi aker 20 volontarer dit over helgen och ska forsoka njuta av sol och varme hela helgen. Eftersom veckorna ar sa intensiva kanns det skont att ha en helg sa man inte gor nagonting, men anda reser nagonstans saklart. Jag ar overtygad om att det kommer bli aktivteter dar hur som helst. I Ghana sover man nastan aldrig, men jag maste njuta av den tid jag har kvar, sa sova far jag gora da jag kommer hem.

Hoppas ni far en underbar helg allihopa! Jag langtar att visa alla vad jag har varit med om och bilder kommer pa mandag!

PEACE AND LOVE

ANNA

Hej allihopa!

Jag tankte agna detta inlagg till att skriva om mina projekt som jag ar delaktig i har nere i Ghana. Jag namnde i mitt forsta inlagg att mitt projekt ar att jobba for manskliga rattigheter och som ni vet sa finns det triljoner saker man kan gora for manskliga rattigheter, men mitt arbete ar i huvudsyfte att fa manniskor att bli medvetna om sina rattigheter.

Pa mitt kontor jobbar vi pa flera nivaer beroende pa vilken erfarenhet man har sedan tidigare givetvis. Nagra av oss ar fardigutbildade advokater och har mycket erfarenhet och far darigenom mycket teoriuppgifter. Jag, daremot, som bara har tagit gatt gymnasiet far delta i mycket praktiskt arbete. Har nere kallar man det social justice. Jag spenderar mycket tid i byar runt om Accra och har aven fatt besoka tva skolor redan!

Arbetet ar valdigt intensivt. Jag stiger upp halv 6 varje dag, duschar, klar pa mig, ater frukost och tar en taxi till Labadi dar mitt kontor ar. Vanligtvis borjar vi alltid 8  och slutar 4, men man kommer inte hem forran vid 6-tiden. Jag har internet pa jobbet som jag far anvanda sa mycket jag vill och givetvis vill jag blogga sa fort jag far chansen men tiden racker inte riktigt till. Internet ar valdigt segt ocksa, men jag har lyckats hitta ett internetcafe i centrum som jag kommer anvanda i fortsattningen, sa det blir manga inlagg fram over.

Just nu, jobbar jag pa tre olika projekt. Forra veckan jobbade jag pa tva andra som nagon annan har tagit over nu. Detta ar framforallt for att man ska kunna prova pa sa mycket och fa inblick pa situationen i Ghana,  men ocksa for att de vill att vi ska vara delaktiga i sa manga som mojligt. Den forsta dagen pa mitt arbete fick jag aka ivag med tre andra volontarer till en skola en bit utanfor Accra.  Dar fick vi sta och beratta om manskliga rattigheter for larare, sa att de kan fora vidare det till sina elever. En valdigt givande dag for att vara min forsta och trots att jag inte hade hunnit lasa pa nagot alls sa var det bara att improvisera och det gick faktiskt bra, sa lange man vet det man ska saga.

Det vi informerade lararna var forst och framst vad en mansklig rattighet ar och varfor vi maste kanna till dem. For oss vastlanningarna ar detta en sjalvklarhet som in princip alla kanner till, men i utvecklingslander som Ghana, finns det stora brister pa kunskap vilket leder till att folk inte vet vad som ar ratt och fel. Nar folk inte kanner till sina rattigheter leder detta saklart till orattvisa.

Dessa rattigheter ar saker som vi ofta tar for givet som t.ex.

1. Ratten till utbildning

2. Ratten att vara fri fran slaveri

3. Ratten till ett eget liv

4. Ratten att kanna sig skyddad fran misshandel, valdtakt diskriminering etc.

5. Ratten att fa uttrycka sig sjalv med egna asikter, utova sin egen religion och delta i folkomrostningar.

6. Ratten till hjalp om man blir orattvis behandlad.

Dessa rattigheter ar bara nagra av dem vi pratade om och som kanske later valdigt basic, men de ar otroligt viktiga att formedla har borta! Manniskor som lever i fattigdom saknar den kunskap som borde vara sjalvklar hos alla!

Sa min framsta uppgift har ar att informera och ge kunskap, vilket kanns jattekul! Jag alskar ju att inspirera och framfor allt sprida gladje och hopp!

Forra veckan hann jag aven med tva andra presentationer i ett omrade som heter Dodowa, en by utanfor Accra.  Vi besokte tva omraden i byn dar vi hade presentationer om vilka rattigheter som galler vid aktenskap. Publiken bestod av 80 % kvinnor eftersom det oftast ar de som drabbas varst vid t.ex. skillsmassa. I Ghana ar det valdigt ovanligt att kvinnan lamnar sin man for nagon annan, men daremot vanligt for motsatta. Mannen lamnar kvinnan och hennes eventuella barn och gifter sig med en ny. Och som ni forstar sa ar samhallet ratt konservativt i utvecklingslander, sa kvinnan ar i hemmet och mannen arbetar. Har syns det verkligen tydligt och tyvarr ar det ett stort problem.

Vi fick efter vara presentationer medla med kvinnor som hade olika sorters problem. En kvinna berattade att hennes man lamnade henne med atta barn och gifte sig med en ny, utan att lamna ifran sig nagot alls. En ganska taskig sits att hamna i och valdigt sorgligt att lyssna pa men vi gav henne all den hjalp vi kunde och forhoppningsvis kommer hon fa ratt till sin del snart!

Mina forvantningar pa arbetet ar inte alls som jag hade tankt mig, men jag gillar det jattemycket. Jag onskade bara att min tid har inte var sa begransad. Det kravs sa otroligt mycket mer tid i ett utvecklingsland an det gor i Sverige. i Ghana far verkligen utvecklingsland sin betydelse: allting tar verkligen 100000000 ganger langre tid an hemma.

Bara att namna trafiken i Accra. Det var verkligen en stor kulturchock for mig. Alla som kor vill komma fram sa fort som mojligt, ingen har talamod, ingen anvander balte(eller rattare sagt, det finns inget balte i bilen!), folk som skriker pa varandra/tutar for ingen anledning alls. Givetvis ar Accra en huvudstad men trafiken ar bisarr! Ibland tar det 2-3 timmar att komma hem medans hemma skulle det ta 20 minuter. Sa som ni hor sa ar mina dagar ganska intensiva. Jag hinner inte sa mycket annat efter jobbet an att fara hem, duscha och ata middag. Da jag har tid aker jag nagonstans med volontarerna, vilket saklart blir pa helgerna.

Jag ska visa bilder i nasta inalgg fran stallet dar jag var pa forra helgen! Formodligen imorgon, for jag aker bort over helgen!

Stall garna fragor i kommentarsfaltet om det ar nagot speciellt ni vill fa reda pa Jag skriver om vad som helst!

PEACE AND LOVE TO YOU ALL!

// Anna

Akwaaba – Välkommen till Ghana